Marika och jag tog en snabb promenad på förmiddagen inte så mycket sol här som jag hade hoppats på men skönt att få gå en sväng, sedan tog vi en filmstund med fika tittade på den norska filmen
Kautokeino upproret
Det finns ett visst mod i den här filmen. Att bara berätta en historia, så där rakt av, utan pretentioner på vare sig nyskapande stil eller skarp dialog. En film som bara är sin berättelse. Och så den vackra, vackra ramen av Nordnorskt sameland. Kautokeino. Detta rike av snö och vind och berg, som Nils Gaup har filmat så att det aldrig blir vykortsvackert, utan ständigt bär sina märken av tufft väder, hårt slit och kollektiv omsorg. Men, ni hör att det kommer ett men: Detta är också en berättande historisk film som inte riktigt hinner med sin egen plot. Den är nämligen komplicerad; alltför komplicerad för en kort recension, och den hanteras lite rumphugget i ett manus som vandrar alltför snabbt från alkohol, till frälsning, till ömsesidigt våld. I stora drag handlar det om en kort period av uppror från samernas sida, mot överheten i den tidens – 1850-talets – stora svensk-norska rike.samiska och norska skådespelarna, miljön, och innerligheten i fotot. Dessa fina ansikten, dessa vackra djur, och den allvarsamma berättelsen om deras liv.
En del av texten, citat från Moviebox.
Persbrant och Mikael Nyqvist är också med bla.
Att det sedan tog 143 år för Norge att lämna tillbaka det dom tog(1997)...Gör en så upprörd.
Kan inte berätta vad i texten men titta på filmen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar