Ibland blir jag räddare än räddast.
Idag blev jag så där rädd igen...
Strax efter att jag och en väninna Ellinor hade ätit en god middag på hennes balkong , så hände det igen.
Jag tittade ut över träden som hade solen som bakgrund och jag såg det jag inte ville se.-Jävlar , nu kommer det igen, en panik känsla kommer smygande , jag reser mig snabbt upp och dukar av lite panik artat och säger att jag måste hem och ta reda på Frans och Tindra som säkert är pinknödiga. En kram och ett hej då, inget kaffe på maten nä ut fort som attan till bilen, satt mig ner och andades lugnt och försökte slappna av.
Tänkte att jag hinner köra hem innan det blir värre i ögonen. Hinner inte mer än köra i ett par hundra meter innan jag märker att synen försämras mer och mer och delar av synfältet försvinner, så jag svänger åt sidan och tittar nu på klockan för att se hur lång tid det är kvar innan detta fenomen släpper för denna gång. Den prisma liknande kanten sprakar i all sköna färger. När jag stannat bilen tittar jag i backspegeln och bara ett öga syns,det vänstra, den andra delen av ansiktet finns inte.
Hjärtat slår hårdare och jag lutar mig bakåt och vilar huvudet mot nackstödet och blundar,den taggiga kanten syns under ögonlocket flimrandets, men jag slipper uppleva att jag inte ser ordentligt.
Efter ca 30 min börjar det lugna sig , men nu kommer en känslan jag tycker är lite läskig , kinden känns bedövad som känselbortfall , vill liksom gapa och röra på munnen så att jag känner att ansiktet är med, sen känns det lite konstigt i huvudet , svårt att koncentrera sig och tänka klart det är lite blöri skulle man kunna säga.
Nu har det gått ett par timmar och jag mår bättre , men jag kan inte tycka att detta är så himla trevligt när det sker och det gör det när man minst anar det och man "tror" att allt är bra.
