Mobbing - Skitsnack och annat förtal !

Läste på tex tv i natt , att var tredje barn blir mobbad ?!

Tycker att det är en tänkvärd text som är inledning till en bok som jag dock inte har läst.

Alla har vi stött på mobbning i skolan på något sätt. Vi kanske kände någon eller var något som var utsatt och detta sa alla vuxna var något fult och dåligt. Frågan är hur fult och dåligt tycker egentligen alla vuxna människor om mobbning? Nu har vi vuxit upp och till vår förvåning så kanske det vuxna livet inte är så annorlunda emot hur de var när vi var barn. Människor grälar, gråter, hamnar i slagsmål och sprider rykten och man kan nästan inte undgå att tänka tillbaka till hur det var på skolgården eller i klassrummet och den predikan som alla vuxna gjorde om hur fult det är att mobba någon.
Kanske är det så att mobbning kanske inte ses som mobbning när det gäller vuxna människor? Vad var det egentligen som förändrades i mentalitet eller är det så att vuxna inte tyckte mobbning var så farligt ändå. Det kanske bara var något som var politiskt korrekt att säga till barn då detta var vad som förväntades av en vuxen människa.Men som sagt nu är vi alla vuxna och säger säkerligen exakt samma sak till barn i dagens samhälle men frågan är hur väl vi lever som vi lär ut? Ordet mobbing är oftast direkt associerat med barn och ungdomar så jag väljer att bruka ordet vuxenmobbning för oss vuxna. Detta på grund av att vuxenmobbning har samma beståndsdelar som mobbning men kan ta sig uttryck i betydligt värre och större former (samt även mer dolda former).Problemet med vuxenmobbning som skiljer sig ifrån vanlig mobbning är att när vi är unga så var det officiellt fult att mobba och det fanns vuxna människor som vi kunde gå till om vi var utsatta för mobbning. Den vuxna världen fungerade som en sorts poliskår mot mobbning (i alla fall i teorin) men problemet är att när vi nu är vuxna och ska själva tillhöra denna poliskår mot mobbning så upptäcker vi att vuxna mobbar minst lika mycket och vem går man till då? Har man benbrott så går man till en läkaren. På arbetsplatsen finns det facket och ombudsmän. Begås det ett brott emot en så går man till polisen men när det gäller vuxenmobbning så finns det ingen direkt auktoritet att gå till för vuxna när de blir utsatta för kränkande behandling. Då får man förlita sig till att ha en bra och stor vänskapskrets eller vara stor och stark men sådana människor brukar inte vuxenmobbare kränka. Det är nämligen precis som när vi var små att mobbare bara ger sig på de som de tror är svaga och som inte kan slå tillbaks och helst vill de också vara så många fler i antal en sina offer för i antal kommer också modet för mobbare av alla de slag.

Citat: Motstånd-vuxenmobbing av jaybee.

Jag tror att mobbing hos barn börjar vid matbordet hemma hos oss vuxna människor. Vi lägger ribban vad som är "rätt". Det värker i mitt hjärta att vi inte kan komma till rätta med behovet att vara elaka mot vissa människor som finns i vår närmiljö. Tänk efter hur det låter vid ett "kafferep". Det sladdras och tänker inte på att orden man spottar ur sig , då mot en människa man säkert inte känner så bra utan man "gillar" inte uppsynen, den väcker ett vrede i dig eller kanske har du själv "lik" i garderoben som ska täckas över i ditt samvete och därför vill dra ner någon annan så det kännes lite bättre eller rent av bara avund. Gärna då en människa som finns en bit bort från dina närmaste men så pass igenkänd att alla vet vem du pratar om osv. Detta kan ta oanade konsekvenser som du bara tar med en klackspark, för denna gång gällde det inte dig eller någon när och kär..Utan "bara" denna stackars människa som med hopplasteg lyckligt ovetande (för tillfället) styr vidare i sitt liv, och som du i egentligen inte har en aning om vart det leder eller vem denna person är... Nästa morgon får du kanske höra att ditt barn el barnbarn är utsatt för mobbing i skolan av några elaka barn.. Du reagerar som en varg och beskyddare och kanske tom gråter för att i nästa stund fundera hur vi ska lösa problemet med mobbing i skolan?. Jag tror som jag tidigare har skrivit. Vi måste börja med oss själva, vi vuxna måste sluta sladdra en massa dåligheter i våra barns närvaro och annars också. Börja vara lite rädda om varandra och tro på oss själva. För hur ska barnen kunna respektera varandra och till detta olikheter ? när vi vuxna inte gör det ? utan ser många som ett hot ?! ... Jag skulle kunna gå in och penetrera detta problem hur djupt och länge som helst för jag blir ärligt upprört-förbannad. Men överlåter detta till er, ta er en tänk.. Nästa gång kanske du ska bita dig i tungan och hålla dig till åtminstone en sanning som du som vuxen kan stå för när du pratar illa om någon.. Det skulle väl kännas fint att kunna leva som man lär för sin och sina barns skull.

Kram