

Min familjs lycka är numera helt utanför min kontroll vilket är ett hemskt och ovant tillstånd som det tog tid att vänja sig vid.
Plötsligt låg de bakom mig, alla dessa år när jag kunde känna mig säker på vad som skulle glädja var och en av dem. Och när jag dessutom hade makt att se till att det hände! Från de rent basala sakerna när de var små, som att hålla dem varma och mätta och tröstade. Till svårare krav allt eftersom de växte upp, som handlade om kompisar, skolor, ensamhet, hästar och mopeder.
För dessa två män handlar nu livets glädjeämnen numera om allt från nya bebisar till jobb deras bostäder. Inget jag är direkt ansvarig för.
Jag vet att dom är glada för att jag också blev det.