Min lilla behändiga flock på fyra söner som jag är så lycklig över, varav två av dom gick en promenad med mig i går.Min familjs lycka är numera helt utanför min kontroll vilket är ett hemskt och ovant tillstånd som det tog tid att vänja sig vid. 
Plötsligt låg de bakom mig, alla dessa år när jag kunde känna mig säker på vad som skulle glädja var och en av dem. Och när jag dessutom hade makt att se till att det hände! Från de rent basala sakerna när de var små, som att hålla dem varma och mätta och tröstade. Till svårare krav allt eftersom de växte upp, som handlade om kompisar, skolor, ensamhet, hästar och mopeder.
För dessa två män handlar nu livets glädjeämnen numera om allt från nya bebisar till jobb deras bostäder. Inget jag är direkt ansvarig för.
Jag vet att dom är glada för att jag också blev det.
Åh, så vackert skrivet! Och så tänkvärt också. Vilket klokt perspektiv du har. Härliga bilder också. Jag får ännu mer känslan att ta vara på att barnen fortfarande finns nära mig...
SvaraRaderaVarm kram!
Tack fina du.
SvaraRadera-Ja, ta vara på varenda minut, tiden går så himla fort.
Varmaste kramen till dig
Allvarligt?
SvaraRadera(Med risk att glädja dig, men förolämpa sönerna lite...) Du ser ju lika ung ut som de??! :-O
Wohoooo!
SvaraRaderaTack för den kommentaren, gillas stenhårt :)
Kram
ja jg kan känn igen det där du pratar om. Jag har en dotter kvar hemma men hon fyller 18 i år och jag är glad så länge jag får ha henne omkring mig varje dag. De andra är ju 24 och 22 i år så de har egna boenden, flick och pojkvänner, arbeten osv...men precis som du säger så får vi ju fortfarande trösta och finnas till hands
SvaraRaderakramar
Emma